Ozempic

Ozempic fortsätter att vara ett ”hett” samtalsämne. Inte minst i lokalpressen.

Den ”heta” frågan verkar kretsa kring det faktum att tillgängligheten av Ozempic (hos oss registrerat som ett läkemedel mot diabetes) är begränsad (minst sagt) och att patienter med redan etablerad sjukdom (diabetes) inte får tillgång till preparatet då läkare föreskriver det till personer utan diabetes där syftet är att hjälpa dem att gå ner i vikt. Inom en inte alltför avlägsen framtid får alla tillgång, marknaden fungerar så :-)

I princip förstår jag argumentationen från båda ”läger” men har ändå valt att föreskriva läkemedlet till ”lämpliga” personer utan etablerad sjukdom (diabetes), patienter med uttalad övervikt och pre-diabetes. Patienter som med mycket stor sannolikhet kommer att utveckla diabetes (och en hel rad andra allvarliga sjukdomar) om vi inte gör någonting åt deras urspårade metabolism.

Mitt resonemang ser ut lite så här. Rätta mig om jag missat nått väsentligt.

Patient med diabets, närmare bestämt typ II eller ”vuxendiabetes” (namnet är missvisande då sjukdomen idag drabbar unga människor, se tidigare inlägg). Har tillgång till diabetsmottagning med all expertis som finns, läkare, sjukskötare, kostnadsersättning för läkemedel, flertalet mycket effektiva diabetesmediciner, utrustning för självkontroll inkl. mätare för kontinuerlig blodsockermätning (CGM). Allt detta nästan ”gratis”.

Så skall de givetvis vara, det är superbra! Vi skall ta hand om sjuka människor och det skall inte hänga på ekonomiska förutsättningar. Bra så långt…

Men hur ser det ut för en person där metabolismen är urspårad, övervikt, högt blodtryck, ofördelaktig lipidprofil, ärftlighet för diabetes, fetma, förhöjt HbA1c men inte till den grad att jag får ställa diagnosen diabetes? Kanske de redan haft en hjärtinfarkt eller stroke, dvs visat att de har en mycket hög risk för fortsatt elände. Utan diagnos (diabetes) saknar patienten ”nyckeln” till alla de förmåner en patient med etablerad sjukdom (diabetes) åtnjuter. Det här är patienter med mycket hög kardiovaskulär risk, dvs stor risk för att utveckla hjärtinfarkt, hjärtsvikt, stroke, njurskador och stödjeorgansproblem. Patienter som i flertalet fall försökt ”allt” för att gå ner i vikt och få ordning på sin metabolism. Patienter som redan i de flesta fall behandlas med lipid- och blodtryckssänkande medel, dvs flera läkemedel i akt och mening att försöka minska deras risk. Patienter som inte ”vill” bli sjuka. Frågan är förstås retorisk.

I min värld borde vi (samhället i stort) göra allt vi kan för att förhindra sjukdom, dvs inte vänta på att patienten blir sjuk innan vi sätter in samhällets alla ”kanoner”. Preventiv sjukvård borde belönas i större utsträckning än vad den gör idag. Idag väntar vi… och sen… fullt ös, det får kosta vad det kosta vill!

Dyrt och mycket mänskligt lidande på vägen!

Här kommer Ozempic in i bilden. Den här typen av läkemedel (finns flera och flera är på kommande) har visat sig, på ett meningsfullt sätt, bidra till viktnedgång och minskad risk för hjärt- och kärlsjukdom. I bästa fall kan vi dra ner på läkemedel som patienten redan använder för högt blodtryck och höga kolesterolvärden parallellt med att deras vikt minskar.

De patienter som inte har diagnosen diabetes åtnjuter inte samhällets stöd i form av ersättning från FPA och andra resurser. De har ännu inte fått ”nyckeln” men den kommer. De väljer att betala hela kostnaden ur egen ficka, beskattade medel (dvs de betalar även för de som fått diagnosen och är berättigade till ersättning av staten). Orättvisan ligger i olika ekonomiska förutsättningar. Alla har nämligen inte råd att betala ca 120 euro per månad för att få tillgång till läkemedlet. De som inte har råd får helt enkelt vänta tills de blir sjuka.

Där ligger orättvisan och ingen annanstans.

Trevlig helg på er alla!